Förra inlägget handlade om att jag hade ångest/panik-attack.. Men det visade sig vara min kropp som indikerade på att någonting var riktigt fel, det vet jag nu.
Det började runt den 12/7 med att min fot blev svullen och benet ömmade och vilken ställning jag än försökte ha den i gjorde det ont. Jag kunde knappt gå på foten utan att det kändes som att jag gick på spik och någon som slog med hammare på hela benet under knäskålen.
Både jag och Isac trodde att jag hadetrampat snett eller någonting..
Jag tog ju ångesttabletter och Isac märkte på mig att jag inte alls var mig själv. Mot kvällen började jag få jätteont i hela vänstra sidan från nacken ner till höften, men jag trodde att jag hade legat på fel sida, då jag 99% av tiden alltid ligger på högra sidan. Hela natten hade jag smärtan.
I Torsdags på morgonen steg jag upp för att gå till jobbet, jag kände mig lite bättre efter den misstänkta attacken. Jag gick till bussen som ligger 5 meter från min port och jag märkte att jag blev jätteandfådd. Men jag valde att gå till jobbet och göra mitt bästa, men det började med att jag fick jätteont i sidan och ryggen när jag böjde mig ner. Jag gjorde klart det jag skulle och gick upp för att vila i soffan och smärtan var obeskrivlig. Jag gick ner till min KP och han frågade hur det var fatt, jag svarade; "Jag vet inte, jag känner mig jättekonstig och jag får ingen luft så jag måste till VC!
Jag gick till busshållsplatsen med tunga steg, jag ringde 1177 men det var så lång kö så jag ringde Isac och han sa att jag måste ringa till VC, så jag fick numret och dem skulle ringa upp mig 10.50. Det ligger ett köpcenter mellan mitt jobb och VC så jag gick igenom och la mig på en bänk för att vänta på samtalet ifall dem ville jag skulle komma direkt till VC. Dem ringde och lyssnade på mina problem. Jag hade legat still i 40 min men min puls var hög och jag fick inte bort smärtan.
Dem sa till mig att jag måste ta mig till akuten så fort som möjligt för det låter som en propp!
Så jag vankar mig fram till bussen till rese och väntade på bussen till sjukhuset. Den resan det gjorde så ont!! Bussen svängde hit o dit och det var så outhärdig smärta att jag började gråta.
Väl på akuten behövde jag bara vänta 10 minuter innan jag fick träffa sköterska som tog EKG, blodtryck och ställde massa frågor.
Jag fick följa med till ett rum, en läkare kom in och ställde lite frågor och sa jag ska till röntgen. Jag fick en nål i armen där dem kan skjuta in vätska och medicin.
Röntgen gick snabbt. Lustigt nog, med tanke på alla mina svårigheter med ångest, panik och så vidare, så var jag väldigt lugn.
Jag kom till akuten kl 12, kl halv 5 kom en annan läkare in och sa; Du har propp i lungan du kommer få stanna kvar. Jag fick smärtstillande och en spruta i magen för att lösa upp propparna.
Kl 18 blev jag hämtade och körd till avdelning 32 (Hjärtavdelning) jag skulle spendera mina kommande dagar på..
Skörterskorna var så otroligt snälla och omhändertagande. Jag fick mer information om att jag hade en propp i benet som hade gått upp i lungorna. Jag var rädd men lättad.
Älskling kom till avdelningen och lämnade laddare och kollade så jag var okej, sen var han tvungen att gå. Till kvällen fick jag attack av smärta och kallsvettades och dem tog EKG och gav mig smärtlindring. Natten var jobbig för att det var svårt att ligga utan att det gjorde ont och sen att jag saknade min trygghet. Jag blev inkopplad i en dosa med massa sladdar på kroppen för att ha koll på min hjärtrytm och annat. För det med proppar är att dem kan förflyttas genom blodet och det kan ta sig till hjärtat eller hjärnan. Plus att hjärtat får jobba mycket hårdare när det är proppar i vägen.
På morgonen kom grannen till mig :) Det var skönt med lite sällskap och han såg att jag var ändå okej.
Senare kom älskling en stund :) Vilade och var vaken fram och tillbaka. Eftersom jag fick smärtstillande var 6e timme så kände jag inte av smärtan lika mycket så jag försökte vara uppe och gå lite. Jag slapp spruta i magen och fick tabletter som jag ska ta regelbundet för att lösa upp dem.
Läkare kom och pratade med mig men sköterskorna satt också med mig imellanåt och vi pratade om hur jag kände och tänkte osv.
Jag vaknade vid 3 av smärta och ångest så en sköterska kom in gav mig medicin och jag kunde vila. Kl 10 fick jag veta att jag skulle få åka hem då mina värden ser bra ut, några lite låga men det är inte konstigt med tanke på att jag har 2 stora proppar i vänster lunga, en i vänster ben och många små i höger lunga. Propparna i vänster lunga har framkallat en lunginfarkt och en bit av min lunga har dött på grund av detta.
Jag har fortfarande extremt svårt att andas, att gå och att ligga still utan att ha ont. Men det kommer jag ha ett tag, så det känns skönt att veta det inte kommer vara för evigt :P
Om ni orkat läsa såhär lång vill jag tillägga att dem vet inte varför jag fick detta och dem kan inte garantera att jag blir helt frisk men medicinen kommer förhoppningsvis att hjälpa att förebygga nya proppar.
Så läs gärna på om proppar!
Jag hade ingen vidare koll på vad det var eller någonting. Men nu har jag läst på mer, och jag håller koll på tecken ifall det skulle komma tillbaka :)
Det är skönt att komma hem :) Men guld till alla som arbetade med mig och tog hand om mig så bra! :D
Jag kommer nu framöver 6 månader till en början att äta blodförtunnande. Vilket gör att om jag får ett sår eller liknande med näsblod eller annat så kommer jag ha svårare för att sluta blöda. Men det lilla får man tåla :)
Så jag ska alltså hålla mig borta från köket xD Nä men lite skämt får man köra ;P