idag hämtade vi nycklarna :) och sen dess har det varit farande fram och tillbaka med flyttlass, nu är klockan 18 och vi har kommit hem efter sista rundan så nu blir det att vila och imorgon åka till lägenheten och packa upp och göra det mysigt :)
förändringar
Händer hela tin, så man borde vara van, men ändå blir det samma i kroppen innan förändring. Man kan inte rå för de, det bara blir så.
Jag ser fram emot flytten, men ångesten för förändringar är bakom min rygg och visar sin skugga..
Det är ju en förändring både jag och min partner är överens om och finns inte mycket som vi inte tänker samma på om man ska vara på det spåret. Vi är extremt överens om så mycket att det egentligen inte ska (borde) finnas ångest över :/
någon annan
som kan känna att man hänger upp sin lycka på andra personer? Att man beräknar med att andra ska finnas där när man känner sig ensam eller nere?
kommentera gärna