Steg 1.
“Vi erkände att vi var maktlösa inför vårt beroende, att våra liv hade blivit ohanterliga.”
Beroendesjukdomen
1. Vad innebär “beroendesjukomen” för mig?
2. Har min sjukdom varit aktiv nyligen? På vilket sätt?
3. Hur är det när jag är besatt av något? Följer mitt tänkande ett mönster? Beskriv.
4. När en tanke går upp för mig, agerar jag då omedelbart på den utan att överväga konsekvenserna? På vilka andra sätt beter jag mig tvångsmässigt?
5. Hur påverkar den självcentrerade delen av min sjukdom mitt liv och livet för dem omkring mig?
6. Hur har min sjukdom påverkat mig fysiskt? Psykiskt? Andligt? Känslomässigt?
Vårt beroende kan yttra sig på olika sätt. När vi först kommer till NA är vårt problem, givetvis, droger. Längre fram, kan vi märka att beroendet härjar i våra liv på hur många sätt som helst.
7. Vilket är det specifika sätt min sjukdom har yttrat sig på under den senaste tiden?
8. Har jag varit besatt av en person, plats eller sak? Hur har det i så fall stått i vägen för mina relationer till andra? På vilka andra sätt har jag påverkats psykiskt, fysiskt, andligt och känslomässigt av denna besatthet?
Förnekelse
9. Har jag angett trovärdiga men osanna anledningar till mitt beteende? Vilka har det varit?
10. Har jag tvångsmässigt handlat efter en besatthet, och sedan handlat som om jag faktiskt planerat att handla på det sättet? När hände det?
11. Hur har jag skyllt mitt beteende på andra människor?
12. På vilket sätt har jag jämfört mitt beroende med andras beroende? Är mitt beroende “illa nog” om jag inte jämför det med någon annans?
13. Jämför jag en nuvarande yttring av mitt beroende med hur mitt liv var innan jag blev drogfri? Plågas jag av tankar på att jag borde veta bättre?
14. Har jag tänkt att jag har tillräckligt med information om beroende och tillfrisknandet för att få kontroll över mitt beteende innan det går över styr?
15. Undviker jag att handla på grund av skamkänslor som kommer när jag möter resultaten av mitt beroende? Undviker jag att handla därför att jag är orolig för vad andra ska tänka?
Förtvivlan och isolering
16. Vilken kris förde mig till tillfrisknandet?
17. Vilken situation ledde mig till att formellt arbeta med steg ett?
18. När insåg jag först att mitt beroende var ett problem? Försökte jag att rätta till det? Iså fall hur? Om inte, varför inte?
Maktlöshet
19. Exakt vad är jag maktlös inför?
20. Jag har gjort saker medan jag handlat efter mitt beroende som jag aldrig skulle göra när jag fokuserar på tillfrisknandet. Vad?
21. Vad har jag, för att upprätthålla mitt beroende, gjort som gick helt emot alla mina övertygelser och värderingar?
22. Hur förändras min personlighet när jag handlar efter mitt beroende? (till exempel: blir jag arrogant? Självcentrerad? På dåligt humör? Passiv till den grad att jag inte kan skydda mig själv? Manipulativ? Gnällig?)
23. Manipulerar jag andra människor för att upprätthålla mitt beroende? På vilket sätt?
24. Har jag försökt sluta använda och funnit att jag inte kunde det? Har jag på egen hand slutat använda och funnit att mitt liv var så smärtsamt utan droger att min avhållsamhet inte varade särskilt länge? Hur var det under dessa tider?
25. På vilket sätt har mitt beroende fått mig att skada mig själv och andra?
Ohanterligt: Det första steget ber oss att erkänna två saker: 1. Att vi är maktlösa över vårt beroende, och 2. Att våra liv har blivit ohanterliga. Vi skulle faktiskt få svårt att erkänna en av dem, utan att samtidigt erkänna den andra. Vår ohanterlighet är det yttre tecknet på vår maktlöshet. Det finns två generella typer av ohanterlighet; yttre ohanterligt, det slag som kan ses av andra och inre eller personligohanterlighet. Yttre ohanterlighet identifieras ofta genom sådant som gripande, förlust av jobb och familjeproblem. Inre eller personlig ohanterlighet identifieras ofta genom osunda eller osanna trossystem om oss själva, världen vi lever i och människorna i våra liv. Vi kanske tror att vi är värdelösa. Vi kanske tror att världen roterar kring oss - inte bara att den borde , utan att den faktiskt gör det. Vi kanske tror att det egentligen inte är vårt jobb att ta hand om oss själva, någon annan borde göra det. Vi kanske tror att det ansvar en vanlig människa naturligt tar är en alltför stor börda för oss. Vi kanske reagerar för starkt eller för svagt på händelser i våra liv. Känslomässigt instabilitet är ofta ett av de mest uppenbara sätten för oss att identifiera personlig ohanterlighet.
26. Vad innebär ohanterligt för mig?
27. Har jag någonsin gripits av polisen eller haft rättsliga problem som ett resultat av mitt beroende? Har jag någonsin gjort något jag skulle kunnat bli gripen för om jag hade åkt fast? Vad har det varit?
28. Vilka problem har jag haft på arbetet eller i skolan på grund av mitt beroende?
29. Vilka problem har jag haft med min familj som ett resultat av mitt beroende?
30. Vilka problem har jag haft med mina vänner som ett resultat av mitt beroende?
31. Envisas jag med att få det på mitt eget sätt? Vilken inverkan har detta haft på mina relationer?
32. Tar jag hänsyn till andras behov? Vilken inverkan har min brist på hänsyn haft på mina relationer?
33. Tar jag ansvar för mitt liv och mina handlingar? Kan jag utföra mina dagliga förpliktelser utan att bli överväldigad? Hur har detta påverkat mitt liv?
34. Bryter jag ihop så fort det inte går som planerat? Hur har detta påverkat mitt liv?
35. Tar jag varje svårighet i livet som en personlig förolämpning? Hur har detta påverkat mitt liv?
36. Upprätthåller jag en krisinriktad mentalitet och reagerar på varje situation med panik? Hur har detta påverkat mitt liv?
37. Nonchalerar jag tecken på att något kan vara allvarligt fel med min hälsa eller mina barn, och tror att det nog ordnar sig på något sätt? Beskriv.
38. När jag varit i verklig fara, har jag antingen varit likgiltig inför denna fara eller på något sätt oförmögen att skydda mig, som ett resultat av mitt beroende? Beskriv.
39. Har jag någonsin skadat någon som ett resultat av mitt beroende? Beskriv.
40. Har jag humörsutbrott eller reagerat på mina känslor på andra sätt som sänker min självrespekt eller känsla av värdighet? Beskriv.
41. Tog jag droger eller handlade efter mitt beroende för att förändra eller trycka undan mina känslor? Vad försökte jag förändra eller trycka undan?
Invändningar.
Reserverat för återfall. Vi kanske tror att det finns något vi bara inte kan möta drogfria – en allvarlig sjukdom, eller en älskad persons död – och planerar att använda om det någonsin händer. Vi kanske tror att sedan vi uppnått något mål, tjänat en viss summa pengar, eller varit drogfria ett visst antal år, då kommer vi kunna kontrollera vårt användande. Invändningar är vanligen undanstoppade längst bak i våra sinnen, vi är inte fullt medvetna om dem. Det är väsentligt att vi belyser alla invändningar vi kan ha och upphäver dem – här och nu.
42. Har jag accepterat min sjukdoms fullständiga omfång?
43. Tror jag att jag kan umgås med de människor som är förknippade med mitt beroende? Kan jag fortfarande gå till de platser där jag använde? Tror jag att det är klokt att omge mig med droger och tillbehör, bara för att ”påminna mig” eller pröva mitt tillfriskande? I så fall, varför?
44. Är det något jag tror att jag inte kan gå igenom drogfri, någon händelse som kan inträffa som kommer att vara så smärtsam att jag kommer att vara tvungen att använda för att överleva smärtan?
45. Tror jag att jag, med en viss drogfri tid, eller under andra omständigheter i livet, skulle kunna kontrollera mitt användande?
46. Vilka invändningar håller jag fortfarande fast vid?
Kapitulation
Det är en enorm skillnad mellan uppgivenhet och kapitulation. Uppgivenhet är det när vi har insett att vi är beroende, men ännu inte accepterat tillfrisknandet som lösningen på våra problem. Vi kanske trodde att det var vårt öde att vara beroende, att leva och dö i vårt beroende. Kapitulation är å andra sidan det som händer när vi har accepterat första steget som något som är sant för oss och accepterat att tillfrisknandet är lösningen. Vi vill inte att våra liv ska vara som de varit. Vi vill inte fortsätta att känna som vi känt.
47. Vad är jag rädd för när det gäller begreppet kapitulation, om något?
48. Vad är det som övertygar mig om att jag inte längre kan använda med framgång?
49. Accepterar jag att jag aldrig återfår kontroll ens efter en lång tids avhållsamhet?
50. Kan jag börja mitt tillfriskande utan en fullständig kapitulation?
51. Hur skulle mitt liv vara om jag kapitulerade fullständigt?
52. Kan jag gå vidare i mitt tillfriskande utan fullständig kapitulation?
Andliga principer
i det första steget ska vi fokusera på ärlighet, öppet sinnelag, villighet, ödmjukhet och acceptans. Tillämpandet av ärlighetens princip börjar från det första steget med att erkänna sanningen om vårt beroende, och fortsätter med tillämpandet av ärlighet på daglig grund. När vi säger ”jag är en beroende” på ett möte, kan det vara det första verkligt sanna uttalande vi gjort på länge. Vi börjar bli ärliga mot oss själva, och därmed mot andra människor.
53. Om jag har tänkt på att använda eller handla efter mitt beroende på något annat sätt, har jag då delat med mig av detta till min sponsor eller berättat det för någon annan?
54. Har jag förblivit i kontakt med min sjukdoms verklighet oavsett hur länge jag varit fri från aktivt beroende?
55. Har jag märkt att nu när jag inte längre behöver dölja mitt beroende, behöver jag inte längre ljuga som jag gjorde? Uppskattar jag den frihet som följer av detta?
På vilka andra sätt har jag börjat vara ärlig i mitt tillfriskande?
Att tillämpa principen öppet sinnelag i steg ett innebär mest att vara beredd att tro på att det kan finnas ett annat sätt att leva och att vara villig att prova det sättet. Det spelar ingen roll att vi inte kan se varje detalj av vad det sättet kan vara eller att det kan vara helt olikt allt vi hört talas om förut, det som betyder något är att vi inte begränsar oss eller vårt tänkande. Ibland kan vi höra NA-medlemmar som säger saker som låter helt tokigt för oss, som ”kapitulera för att vinna” eller förslag om att be för någon vi harmas på. Vi visar öppet sinnelag när vi inte avvisar detta utan att ha provat det.
56. Vad har jag hört i tillfrisknandet som jag har svårt att tro på? Har jag bett min sponsor eller den jag hörde säga det att förklara för mig?
57. På vilka sätt tillämpar jag öppet sinnelag?
Villighetens princip som finns i första steget kan tillämpas på olika sätt. När vi först börjar tänka på tillfrisknandet tvivlar många av oss antingen på att det är möjligt för oss eller förstår helt enkelt inte hur det ska fungera, men vi fortsätter ändå med det första steget och det är vår första erfarenhet av villighet. Att göra varje handling som hjälper oss i tillfrisknandet visar villighet: att gå till möten tidigt och stanna efter mötet, hjälpa till att ställa iordning möten, ta andra NA-medlemmars nummer och ringa dem.
58. Är jag villig att följa min sponsors anvisningar?
59. Är jag villig att gå på möten regelbundet?
60. Är jag villig att anstränga mig så gott jag kan för tillfrisknandet? På vilka sätt?
Ödmjukhetens princip som är så central för det första steget, uttrycks renast i vår kapitulation. Ödmjukhet identifieras enklast som en acceptans av vem vi sant är – varken sämre eller bättre än vi trodde att vi var när vi använde, bara mänskliga.
61. Tror jag att jag är ett monster som har förgiftat hela världen med mitt beroende? Tror jag att mitt beroende helt saknar inverkan på samhället som helhet? Eller något mitt emellan?
62. Har jag en känsla för min relativa betydelse inom min familje- vänkrets? I samhället som helhet? Vilken känsla är det?
63. Hur tillämpar jag ödmjukhetens princip i samband med detta arbete med första steget?
För att tillämpa acceptansens princip behöver vi göra mer än bara erkänna att vi är beroende. När vi accepterar vårt beroende, känner vi en djupgående inre förändring som understryks av en stigande känsla av hopp. Vi börjar och förnimma en känsla av frid. Vi försonas med vårt beroende och tillfriskande och den betydelse dessa realiteter kommer att ha i våra liv. Vi fruktar inte en framtid med mötesgående, kontakt med vår sponsor och stegarbete, istället börjar vi se tillfrisknandet som en dyrbar gåva och att det arbete som har att göra med det inte är värre än andra rutiner i livet.
64. Har jag försonats med faktumet att jag är en beroende?
65. Har jag försonats med det jag måste göra för att förbli drogfri?
66. På vilket sätt är acceptansen av min sjukdom nödvändig för mitt fortsatta tillfriskande?
Att gå vidare
när vi blir redo att gå vidare till steg två, kommer vi antagligen att finna att vi undrar om vi har arbetat tillräckligt bra med steg ett. Är vi säkra på att det är dags att gå vidare? Har vi ägnat lika mycket tid åt det som andra kan ha ägnat detta steg? Har vi verkligen fått en förståelse för detta steg? Många av oss har funnit det till hjälp att skriva om vår förståelse av varje steg när vi förbereder oss för att gå vidare.
67. Hur vet jag att det är dags att gå vidare?
68. Vilken är min förståelse av steg ett?
69. På vilket sätt har min tidigare kunskap och erfarenhet påverkat mitt arbete med detta steg?
Vi har nått en punkt där vi ser resultaten av vårt gamla sätt att leva och accepterar att ett nytt liv krävs, men vi ser sannolikt ännu inte hur fullt av möjligheter tillfrisknandets liv är. Det kanske är tillräckligt att ha frihet från aktivt beroende just nu, men vi kommer snart att finna att tomrummet vi har fyllt med droger eller andra besatta och tvångsmässiga beteende tigger om att fyllas. Att arbeta med resten av stegen kommer att fylla det tomrummet. Härnäst på vår resa mot tillfrisknandet kommer steg två.